Hjärnan och våra sinnen

Att köra bil är att hela tiden göra tre saker efter varandra: uppfatta vad som händer, tolka vad det betyder och reagera på rätt sätt. Här lär du dig hur hjärnan och sinnena sköter de tre stegen, var kedjan brister och varför även en helt frisk och nykter förare kan se fel. Du får också veta exakt vilka krav lagen ställer på din syn.

Hjärnan sorterar bort mer än du tror

Under en enda minut i tätort träffas du av tusentals intryck: skyltar, skyltfönster, en hund i koppel, en buss som blinkar ut, ett SMS som plingar. Hjärnan kan omöjligt behandla allt. Den väljer ut det som verkar viktigast och kastar resten.

Det urvalet är oftast smart, men det bygger på förväntningar. Hjärnan letar efter det den brukar hitta. Kör du på en villagata en tisdag klockan tio letar den efter bilar och kanske en postbil – inte efter en femåring som rullar ut mellan två parkerade bilar på en sparkcykel. Det är därför avvikelser är så farliga: de saknas i förväntningsbilden.

Två saker gör problemet större för dig som är ny:

Du har ännu inte lärt hjärnan vad som är viktigast att titta efter, så du lägger uppmärksamhet på fel saker – till exempel på växelspaken i stället för på korsningen.
Själva körningen tar fortfarande mycket kraft. Ju mer du måste tänka på koppling, blinkers och placering, desto mindre kapacitet finns kvar till trafiken utanför bilen.

När det händer mycket samtidigt – tät trafik, komplicerad korsning, passagerare som pratar – ökar risken att något viktigt hamnar i högen som hjärnan sorterade bort. Det är inte slarv. Det är hur människan fungerar. Lösningen är att sänka svårighetsgraden: sänk farten, öka avståndet, be passagerarna vara tysta en stund.

Synen är ditt viktigaste sinne

Ungefär 90 procent av den information du använder när du kör kommer via synen. Därför ställer lagen krav på den, och därför får synfel så stora konsekvenser bakom ratten.

Ditt synfält är normalt runt 180 grader brett och består av två helt olika delar:

Direktseendet – den lilla skarpa punkt du tittar rakt på. Det är bara ett par procent av synfältet, men det är där du kan läsa en skylt, se en registreringsskylt eller avgöra om cyklisten är ett barn eller en vuxen.
Periferiseendet – allt annat, alltså nästan hela synfältet. Det är suddigt och dåligt på färger, men mycket bra på att upptäcka rörelse. Det är periferiseendet som får dig att ana att något kommer från höger – sedan måste du vrida blicken dit för att se vad det är.

Kraven för att få köra personbil är en synskärpa på minst 0,5. Behöver du glasögon eller linser för att nå dit måste du använda dem varje gång du kör – körkortet är villkorat. Synen försämras dessutom smygande med åldern, så kontrollera den regelbundet. Börjar du plötsligt se sämre ska du inte sätta dig i bilen; kontakta vården först.

Vanlig missuppfattning: många tror att periferiseendet är en detalj. Tvärtom – det är där du upptäcker faror först. Och det är just periferiseendet som slås ut hårdast av trötthet, stress, alkohol och droger. Du kan alltså se helt normalt rakt fram och ändå ha förlorat den del av synen som varnar dig i tid.

Använd blicken aktivt

Hur du rör ögonen avgör hur mycket du hinner uppfatta. Nya förare har typiskt ett kort och smalt avsökningsområde – de tittar för nära bilen och för sällan åt sidorna. De har också en tendens att låsa blicken vid fasta saker: vägkanten, mitträcket, en parkerad bil, framförvarande bils bakruta.

Erfarna förare gör tvärtom. De tittar långt fram, sveper brett, hoppar snabbt mellan speglar, korsningar och rörliga objekt, och stannar aldrig länge på en punkt.

Tre vanor som gör skillnad direkt:

Titta dit du vill att bilen ska hamna, inte på det du är rädd för. Kör du på en smal grusväg och stirrar på diket, hamnar du i diket.
Flytta blicken minst en gång varannan sekund. Sitter blicken still för länge slutar hjärnan uppdatera bilden.
Lyft blicken. På 70-väg ska du redan läsa av vad som händer flera hundra meter fram, inte de trettio metrarna framför motorhuven.

Vid hög fart drabbas alla av tunnelseende: synfältet upplevs smalare och du missar det som händer vid sidan av vägen. I 110 km/h ser du effektivt en betydligt tunnare korridor än i 50 km/h. Samtidigt har hjärnan mindre tid på sig att uppfatta, tolka och reagera. Fart tar alltså bort både information och tid – dubbel förlust.

Reaktionstid och reaktionssträcka

När något oväntat sker är det hjärnan, inte foten, som avgör hur snabbt du agerar. Tiden från att du upptäcker faran till att du börjar göra något åt den kallas reaktionstid och är i genomsnitt ungefär 1 sekund. Den varierar mellan personer och mellan situationer – är du beredd reagerar du snabbare, är du överraskad tar det längre tid.

Under den sekunden fortsätter bilen framåt. Den sträckan kallas reaktionssträcka, och den beror bara på din reaktionstid och din hastighet – inte på däck, bromsar eller väglag. I 50 km/h rullar du drygt 14 meter innan bromsen ens har tagit. I 90 km/h är det 25 meter. Bromssträckan kommer först därefter.

Exempel: du kör 90 km/h på en landsväg och en älg går ut. Innan du har hunnit trycka ner pedalen har du redan förbrukat ungefär en halv fotbollsplan. Det är därför avstånd och fart är viktigare än bromsarnas kvalitet.

Många unga tror att de har bättre reaktionsförmåga än äldre förare, eftersom de känner sig snabba. Men reaktionsförmåga i trafiken handlar inte bara om nervernas hastighet. Den handlar minst lika mycket om handlingsberedskap: att du redan hade räknat med att något kunde hända, att du hade foten nära bromsen och blicken på rätt ställe. Där vinner erfarenheten. En van förare med god riskmedvetenhet reagerar i praktiken snabbare än en oerfaren förare med snabba reflexer, eftersom hen började reagera innan faran var ett faktum.

Med stigande ålder försämras däremot både syn, hörsel och reaktionsförmåga, och de allra äldsta förarna får därför svårare i just de situationer som kräver snabba beslut. Och oavsett ålder förlänger trötthet, ouppmärksamhet, sjukdom, läkemedel, alkohol och droger din reaktionstid.

Vi är dåliga på att bedöma hastighet

Människan klarar avståndsbedömning hyfsat. Hastighetsbedömning är vi betydligt sämre på – och allra sämst är vi på att bedöma hur fort ett mötande fordon kör. Bäst klarar vi fordon som kommer från sidan, till exempel på en korsande väg, eftersom rörelsen då syns tydligt i sidled.

Det finns en systematisk felbedömning som du måste känna till: mötet sker nästan alltid tidigare och närmare än du tror. Hjärnan skjuter mötespunkten framåt. Det är exakt den missbedömningen som ligger bakom många av de allvarligaste olyckorna i svensk trafik – frontalkrockar vid omkörning och vänstersväng på landsväg.

Praktisk regel: chansa aldrig. Känns det tveksamt om du hinner köra om eller svänga vänster framför den mötande bilen, så hinner du inte. Vänta. Det kostar dig tio sekunder; alternativet kostar betydligt mer.

Ledtrådar, mörker och synvillor

För att räkna ut avstånd och fart använder hjärnan ledtrådar i omgivningen: kantstolpar, vägmarkeringar, gatlyktor, hur snabbt en mötande bil växer i storlek, hur föremål förskjuter sig mot varandra när du rör dig. Ju fler ledtrådar, desto bättre bedömning.

I mörker, dimma, regn och snöyra försvinner ledtrådarna. Då gissar hjärnan – och ibland gissar den fel på ett sätt som blir en riktig synvilla. Exempel du bör känna igen:

En bil med en trasig strålkastare ser i mörkret ut som en motorcykel eller moped. Du tror att fordonet är smalt, långsamt och långt bort – och kör för nära eller svänger ut framför det.
En motorcykel misstas för en moped. Du svänger ut ur korsningen eftersom du räknar med 45 km/h, men fordonet kommer i 80.
Snöyra i helljus ger ett virrvarr av reflexer rakt i ansiktet. Många tappar orienteringen helt och kör av vägen. Använd halvljus i snöyra och dimma.
En backig och krokig landsväg kan få dig att missbedöma både lutningen och hur skarp nästa kurva är, särskilt i skymning.

Lärdomen är enkel: när sikten eller ledtrådarna försämras ska farten ned och avståndet upp, eftersom din förmåga att bedöma har försämrats – inte bara din förmåga att se.

När hjärnan är påverkad

Alkohol, droger och trötthet slår mot alla tre stegen samtidigt: uppmärksamhet, bedömning och reaktion. Effekten är starkast i mörker.

Alkohol försämrar ögonens samarbete, vilket direkt slår mot avståndsbedömningen. Du blir också känsligare för bländning och får sämre mörker- och periferiseende. Vid högre halter kan man börja se dubbelt. Kombinationen alkohol och mörkerkörning är därför betydligt farligare än summan av delarna.

Påverkan kan dessutom ge synvillor i situationer som borde vara enkla – rak väg, dagsljus, lite trafik. I allvarliga fall uppstår hallucinationer, alltså att du ser något som inte finns alls. Hallucinationen skapas helt inne i hjärnan; det finns ingenting där ute att titta efter.

Bländning av solen

Sol är inte ett sommarproblem i Sverige – det är främst ett vinterproblem. En klar eftermiddag i januari står solen så lågt att den lyser rakt in i vindrutan och rakt in i ögonen på den mötande föraren.

Förebygg i god tid: fäll ner solskyddet och sätt på solglasögonen innan du kommer ut ur tunneln eller runt kurvan, inte när du redan är bländad. Håll vindrutan ren både utvändigt och invändigt – en smutsig ruta i motljus förvandlas till en vit vägg, och spolarvätskan tar bara bort det som sitter utanpå.

Blir du bländad ändå: sänk farten, öka avståndet till fordonet framför och var extra försiktig vid korsningar, cirkulationsplatser, trafikljus och där du möter trafik. Blir du så bländad att du inte ser något alls måste du stanna på lämplig plats och vänta tills synen är normal igen. Att köra vidare på minnet i några sekunder är att köra blint.

Dina andra sinnen

Synen dominerar, men resten av kroppen levererar också information – ofta tidigare än ögonen.

Hörseln varnar dig när:

En utryckning närmar sig innan du ser den.
Någon tutar, eller när ett fordon accelererar hårt bakom dig.
Du kommer ut på en räfflad kantlinje – det karakteristiska brummandet.
Något är fel på bilen, till exempel en pipande drivrem eller ett missljud från ett hjul.
Väglaget ändras: däckljudet blir dovare på våt asfalt och nästan tyst på nysnö.

Känseln och balanssinnet hjälper dig att:

Växla utan att titta ner.
Känna när greppet släpper, till exempel den lätta lösheten i ratten på ishalka.
Känna vibrationer i ratten – obalans i hjulen eller så kallad rattfrossa.
Märka att du är på väg ut på vägrenen.

Luktsinnet varnar för avgaser som tränger in i kupén, bränt gummi eller överhettad koppling, och för läckage eller brand längre fram på vägen.

Därför är det ingen bra idé att köra med musiken på högsta volym eller med hörlurar – du kopplar bort ett varningssystem.

Fällor på teoriprovet

Att svara att unga förare har bäst reaktionsförmåga. Snabbhet är inte samma sak som reaktionsförmåga i trafiken.
Att tro att det är bromsarna som avgör reaktionssträckan. Det är din reaktionstid och hastigheten – inget annat.
Att blanda ihop direktseende och periferiseende. Direktseendet är litet och skarpt, periferiseendet är stort och upptäcker rörelse.
Att svara att man ser mötande fordons hastighet bra. Det är det vi är sämst på.
Att köra vidare långsamt när man är helt bländad. Rätt svar är att stanna.

Snabbrepetition

Hjärnan filtrerar bort intryck och styrs av förväntningar – avvikelser missas lätt.
Nya förare tittar för nära, för smalt och fastnar med blicken.
Rör blicken aktivt och titta långt fram.
Hög fart ger tunnelseende och mindre tid att reagera.
Genomsnittlig reaktionstid är cirka 1 sekund.
Reaktionssträckan beror på reaktionstid och hastighet.
Synen ger ungefär 90 procent av informationen; synfältet är cirka 180 grader.
Minst 0,5 i synskärpa krävs – med glasögon eller linser om det behövs.
Periferiseendet upptäcker rörelse och slås ut av trötthet, stress och alkohol.
Möten sker tidigare och närmare än du tror – chansa aldrig vid omkörning eller vänstersväng.
Mörker, dimma och snöyra tar bort hjärnans ledtrådar och ger synvillor.
Vid bländning: sänk farten, öka avståndet, stanna om du inte ser.
Hörsel, känsel, balans och lukt är dina extra varningssystem.

Hjärnan och våra sinnen